I söndags var det ett år sen han började skriva till mig, eller han hade gjort det några gånger innan de. Men denna gången snackade vi från typ kl 7 på kvällen till 6 på morgonen. Han var så rolig, du sa roliga & söta saker. Det spelade ingen roll om jag sov i en timme och sen skulle upp till skolan. Jag var glad. När jag kom till skolan så hade jag ett stort leende på läpparna fast jag inte hade sovit någonting. Redan den natten visste jag att det var något speciellt med han, han var rolig, charmig, söt, snygg, och mycket mer. Med tiden fick jag se så mycket mer sidor av honom, du fick mig att känna mig som din. Att jag bara var hans, och han var ju såklart bara min. Men nu står jag här 1 år senare med hjärtat krossat. Igen. 

Han gjorde slut en vecka innan julafton, han skrev att det inte funkade och att han ville tänka på dig själv. Jag satt på toan i skolan och grät i ca 1½ timme, tillslut kom min bästa kompis och tröstade mig och jag har nog aldrig gråtit så mycket offentligt. Men han tog tillbaka mig efter några dagar då vi träffades och pratade lite och hade även sex. Vilket tydligen gjorde honom förvirrad men jag blev mer kär i honom & fick mer hopp om att han skulle ta tillbaka mig. Och det gjorde han några dagar innan nyår. Jag blev helt överlycklig. Han ville ha mig igen. Vi spenderade tolvslaget tillsammans och det var hur mysigt som helst. Han var så fin i sin vita skjorta. Han var världens finaste. Han var bara min. Och nu kommer vi verkligen satsa på detta. Trodde jag.

 

Två veckor senare gjorde han slut. Jag vet att vi hade ett komplicerad förhållande men jag var villig att satsa allt på att det skulle funka så bra som möjligt. Men han gav upp. Det kom som en bomb, jag var inte alls beredd på att han skulle göra slut. Det var inget som hade pratats om igen. Men jag fick reda på att varför han tog tillbaka mig under julen var för att han inte ville se mig olycklig. Nähä så jag blir inte olycklig när du gör slut med mig nu? Jag var redan depreimerad och det visste han, men ändå lägger han den bomben då det var bara han som gjorde mig lycklig och gjorde mig glad. Jag försökte prata med honom, för jag visste att han hade inte sagt att han tänkte & tyckte. Jo jag fick reda på de nu i nästa 3 veckor senare. De som han sa har jag väntat på att höra i 3 veckor. Det var inga bra saker men det kom från hans hjärta. 

 

Jag har försökt och försökt att prata med honom som vän. Men det är alltid jag som startar konversationen. Jag säger alltid till mig själv "Du ska inte skriva till honom, du ska inte skriva till honom" Men ändå gör jag de. Jag bara sårar mig själv ännu mer. Han skrev till mig ca en vecka efter vi gjorde slut, men det var att fråga hur jag känner en kompis till honom. Tack, va snällt! Så mycket betyder jag för dig. Jag frågade även honom "Aha, du vill bara "prata" med mig för att veta hur jag känner honom?" Då sa han "Nja, halvt, jag vill bara veta hur du har de" Han har fortfarande inte frågat "Hur mår du?" Jag har frågat han flera gånger hur det är med honom, hur det går på jobbet osv. Jag har aldrig fått något från honom. Så nu har jag inte varit inne på Facebook på ca 11 timmar och han vet att jag brukar vara inne på Facebook ofta, det är för att visa honom att jag gör saker om dagarna, att jag inte är upptagen med facebook hela tiden. Nu ska han fan få sakna mig & tänka på mig. Men han tänker nog inte på mig. Han har nog redan gått vidare..