Idag är det min födelsedag. Denna dagen har jag verkligen inte sett framemot. Jag trodde jag skulle spendera den med han. Men verkligen inte. Jag träffade honom i lördags, vilket var inte så smart. Vi träffas och jag säger inte så mycket & inte han heller. Så säger han "va tyst du är"  så tänkte jag att det är inte jag som ska prata, det är ju han som har gjort slut. Men jag gick upp till honom, vi kollade på tv och vi höll om varandra. Det behövdes verkligen. Men sen så började han pussa mig och då ledde de ena till de andra. Men det ångrar jag inte. Även fast så börjar jag göra det lite nu. Han kan sitta och gilla tjejers statusar men inte ens skriva grattis till mig, fyfan. Jag tror inte han fattar hur ont det gör, visst vi är inte tillsammans men ett jävla grattis ska inte vara så svårt, eller? Han ser att mina vänner har lagt upp bilder & taggat mig, men ändå skriver han inget. Det är en äcklig tystnad från honom, varje pling i telefonen tror jag alltid att det är han. Men han kommer inte skriva något idag. Visst han hade nästan aldrig koll på när jag fyllde år. Men ändå. Men jag måste verkligen inse nu att det var nog dumt att jag träffade honom i lördags. Igår satt jag & kollade igenom vår konversation och log för mig själv, den tiden var jag lycklig. Så trodde jag såklart att han skulle ändra sig, men det kommer han inte göra, det är ett önsketänkande som ALDRIG vill försvinna. Det gör så ont, när ska denna smärtan försvinna?